Igår var en orolig och tråkig dag. På kvällen, när jag satt och läste igenom bloggen tänkte jag att jag faktiskt varit rent egoistisk. Vad spelar det väl för roll om jag sitter ensam på jul och nyår då jag har mina älskade fyrbenta vänner omkring mig? Ingen som helst. De är de bästa vänner man kan ha. Ja, inte bara vänner - De är faktiskt våra änglar här på jorden. För vilken annan individ skulle älska dig lika förbehållslöst som en hund hur än illa du behandlat honom? Ingen. Allra minst vi människor. Lämnar du en hund att svälta och törsta, så är han lika glad att se dig när du är tillbaka och tycker lika mycket om dig för det. Sparka och slå honom, och han älskar dig ändå. Så jag bad en liten tyst bön för mig själv. "Gode Gud, låt Kaiza bli frisk och jag ska vara glad och lycklig över att jag har en jul med mina nära som faktiskt får vara friska." Det är inte alla förunnat. Och det är inte alla föunnat att få känna en sån lycka och kärlek till en massa underbara vovvar heller. Jag har det BRA och ska inte klaga!

Så fick jag då samtalet från veterinären idag, och Kaizas blodvärde har GÅTT UPP, och det ganska mycket. 61 ligger hon på idag! Jippiiiee!!!! Veterinärren trodde att det var en vändning av sjukdomen i sig självt, för självklart har ju blodgivan gett sitt, men det borde inte ha blivit en såpass stor förbättring om kroppen fortfarande var på nedgång. YES! Men det är ju fortfarande inte utom fara... Det är de närmsta dagarna som ska visa om det är en permanent eller tillfällig förbättring. Hon får inte dippa igen... Imorgon kan jag fortfarande förbereda mig på en liten nedgång av HB utan att det betyder att kroppen själv är på väg nedåt, sa veterinären. Det är naturligt med lite nedgång efter blodgivan, men får det inte vara mycket.

Jag frågade också om jag kunnat gjort något innan, något jag borde ha sett eller så, men hon sa att "med den här hundens mentalitet så KAN du inte ha sett något tidigare. Det var tur att hon spydde blod så ni kom in i tid, för utan det så kanske det varit för sent."

Hon menade på att Kaiza är helt mirakulöst pigg för att vara så sjuk. Hon borde ligga ner på sidan och knappt lyfta på huvudet. Istället skuttar hon runt som en valp och gör lekinviter och är hur snäll och gullig som helt med personalen. En mycket stark hund i sig självt, sa hon.

Min Kaizi-flicka! Hjärtat svällde av stolthet och jag blev alldeles varm. Kämpa på nu Kaiza, så du får komma hem. Jag lovar att du får sitta med mig i nya soffan i jul och äta praliner ;o).

Imorse vid den numera dagliga rapporten från Falu Djursjukhus var det som alla andra dagar, d.v.s sämre... (*tår som trillar*) Från att i förrgår varit på 51 i blodvärde låg hon nu på 31. 10 enheter lägre än igår. Idag har hon fått blod, för nu går det inte längre... Nu måste hon börja svara på behandligen inom de närmsta dagarna. Hennes kropp måste börja producera egna röda blodkroppar annars ser det svart ut - nattsvart! FAAAN OCKSÅ...!!! Jag är både ledsen, orolig och arg på samma gång. Samtidigt som jag också känner mig skyldig - borde jag inte ha sett något tecken tidigare? Kunde jag inte ha förhindrat det här? I alla fall är hon fortfarande relativt pigg och glad, men flåsig. Det säger ju sig självt då blodet inte syresätts som det ska nu. Min lilla Duracellkanin... Glada, spralliga Kaiza-flickan. Jag tycker ju så mycket om henne och hon får bara inte ryckas bort än... Hon är ju så ung.

Jag går som en zombie med en känsla av obehag inom mig hela tiden. Måtte hon bara ha fått en "startkick" av blodet hon fick idag så att hon börjar svara på medicineringen. Måtte detta gå vägen...

Tack gode Gud för er som har hundar som är blodgivare. Utan er hade det redan varit nattsvart...

Kaiza fick inte komma hem idag heller. Blodvärdet har sjunkit ytterligare, så nu ligger hon i riskzonen till att få blodtranfusion... Veterinären som ringde idag sa att hon fått ändra strategi igen. Nu får man behandla som att det är Autoimmun hemolytisk anemi det gäller. Det var ju bara det att övriga prover inte stämde överens med hur det normalt ser ut när det är AIHA, därför togs kortisonet bort när man istället trodde att det var tarmen. Kortison har en tendens att försköra slemhinnan i mage och tarm så därför ville man inte ge mer. Men eftersom hon nu är ännu sämre än igår så får hon kortison igen. Visar det sig att hon nu även blir sämre i sitt allmäntillstånd blir det också blodtransfusion. Dock skulle veterinären ringa mig om det blir förändringar.

Usch vad ledsen jag är. Stackars Kaiza. :(

Idag har jag inte orkat göra annat än jobba undan det som jag absolut fick lov till att göra. Och rastat jyckarna. Jag vill att Kaiza ska få bli frisk nu, och få komma hem så vi får fortsätta i gamla hjulspår igen...

Jag återkommer.

Veterinären ringde just. Kaiza får inte åka hem idag heller, men även hon (precis som vet. igår) öppnade samtalet med: "Du har världens underbaraste Rottweiler". :o) Jotack, jag vet, svarade jag. Kaiza är mycket speciell. Alltid pigg och glad. En underbar hund att leva med.

Dock trodde veterinären att hon nu lokaliserat "läckan" till tarmen. Hon får något skyddande/läkande för mage & tarm flera gånger dagligen, plus kortison och antibiotika. Men HB är fortfarande på tok för lågt för att kunna söva, öppna och ta biopsi. Lyckligtvis verkar det som om det stagnerat nu i alla fall, för värdet ligger lika idag som igår och har inte gått ner ytterligare. Om det ökar till imorgon så får hon komma hem... Jag hoppas!!!

Avslutar med att sätta in en bild på Hobbe & Kaiza från sensommaren som jag tycker om.

Det var ungefär så veterinären uttryckte sig idag när hon ringde ifrån Djursjukhuset och avlade rapport om Kaiza. "Det är ett mirakel att den här hunden är så oförskämt pigg med dessa urusla blodvärden", sa hon. Hon hade aldrig tidigare påträffat en hund med så dåliga blodvärden se så frisk ut förut. Normalfallet brukar vara att hundarna är rejält sjuka och absolut inte skuttar runt och gör lekinviter som Kaiza gjort idag. Jag frågade om man kunde misstänka något, och veterinären sa att först och främst misstänkte man det som låg närmast - autoimmun hemolytisk anemi - d.v.s akut kronisk blodbrist, en autoimmun sjukdom som är ganska allvarlig. Men blodbilden stämmer inte riktigt med det. Vidare kan man misstänka något med att benmärgen inte producerar röda blodkroppar som den ska, så jag frågade om Leukemi. Men, nej, det stämde heller inte. Jag frågade sen om eventuella tumörer i mage eller tarm, men det låg inte högt upp på listan över misstänkta orsaker till blödningen och blodbristen heller... Magkatarr eller magsår då? Ja, jo kanske, blev svaret. Men de skulle fortsätta utredningen och gå ner i mage och tarm idag och imorgon... Fy vad jobbigt det är, denna väntan och oro. Klart är dock att blodvärdet blivit sämre och sämre under tiden hon varit inne, så det läcker någonstans, det är ett som är säkert. Men var? Och varför?

Själv vänder jag och vrider på alla tänkbara orsaker. Tänker så hjärnan blir överhettad. Vad har hänt? Jag försöker gå tillbaka en tid och minnas... Men Kaiza är ju Kaiza, vild, pigg, glad och alert. Kan inte minnas att hon varit annorlunda på senaste tiden... Fast, jo, lite tröttare kanske..? Eller fabulerar jag nu? En sak kom jag på ikväll som jag plötsligt mindes. Ett yttre trauma för en dryg vecka sedan. Men det var inte så allvarligt så jag tänkte på det då. Men kan det ändå kanske ha bidragit till något som har med de inre blödningarna att göra? Vet ej, men jag ska ringa och be dem checka för säkerhets skull imorgon bitti.

Jag är så ledsen och vill bara att Kaizi-flickan ska få komma hem igen. :(
Hoppas, hoppas att det har vänt imorgon och att hon är på bättringsvägen!!!

I morse när jag vaknade stod regnet som spön i backen :(. Det var grått och trist och jag kände bara för att dra täcket över huvudet igen och sova vidare. Dock hade jag bestämt träff med sök-gänget och vi skulle ut och köra lite. Så det var bara att stiga upp och börja dagen, men det gick segt kan jag lova. Vi skulle bli ett litet gäng på fyra idag, en hoppade av så var vi bara tre... Men väl ute började man faktiskt piggna till. Det var ljumma vindar och nästan snöfritt i skogen. Grappa fick börja och vinden kunde inte bli bättre för en nybörjare. Hon vindade in figgen direkt och var jätteduktig. Grappa har en förmåga att kunna koncentrera sig, något jag är oerhört glad för. Man får ju en hel del gratis med en sån hund. Hon är mycket tydlig i sina markeringar och släpper inte. Fyra figgar fick hon innan det var dags för unge herr Esse, en riesen-pojk i värsta slyngelåldern. Det gick bra för honom också, även om han har vissa svårigheter för att hålla kvar vittring just nu i övningarna. Han är lite "splittrad" och hittar gärna på tre-fyra saker samtidigt :). Men det kommer att bli väldigt bra även där till slut, det är jag helt säker på. För Esse är en mycket trevlig pojk!

Axxa - riesen-flickan - är en bit längre på väg än vi med slynglarna. Där kör vi nu markeringar med fasta rullen. Idag var det som sagt gynnsamma förhållanden och hundarna jobbade superbra! Jag var så nöjd och stolt när jag åkte hem :).

Nu ska jag gå och lägga mig, och skänka en bön om tillfrisknande för älskade Kaiza. Sen ska jag visualisera kraft och styrka till henne, och att jag håller hennes tass i handen och är med henne om det är jobbigt...

"Tass i hand, Kaiza. Sov gott inatt så ses vi snart!"

Då har vi varit in med Kaiza till veterinären idag och hon är kvar på Falu Djursjukhus. Jag var ju jätteorolig för att det skulle vara en tumör eller nå't, men de har ultraljudat hela buken och hittade inget konstigt. Dock så såg trombocit-provet inte riktigt normalt ut. Hon hade förhöjda vita blodkroppar (kan tyda på infektion) och HB var lågt. Därför ville man ta fler prover på henne imorgon. Men man kan inte säga i nuläget vad det är eller kan vara. Klart att jag fortfarande är orolig men något lugnare. Jag är ju en sån som alltid bereder mig på det värsta. *SUCK*! (Det är jobbigt att vara så ibland.) Imorgon får jag veta mer. Håll tummarna åt mig igen är ni snälla.

Var med Catarina en sväng till klubben idag och körde lite bitarbete med Grappa. Hon tar sig, det blir bättre och vi kommer sakta men säkert underfund med hur vi ska göra för att få det så bra som möjligt. Det är ju lite svårt så här i början, för det är ju ganska okänd mark för oss. Dock så gör vi inga avancerade saker utan tar det ganska lugnt. Grizzla är riktigt het numera, och klipper i kudden som bara den! Catarina har jobbat bra med henne. Lilla bebis Iza (numera "Liza") träffade jag också en stund förstås och fick lite valpgos... Guuud vad mysigt det är!! Hon luktar fortfarande så gott.  Tränade faktiskt även en liten sväng i gårkväll med Nadine och Emelie. Grappa kändes dock lite splittrad då men jag tror att det beror på att det var mörkt och hon är i en ålder nu då allt ska skällas på. Efteråt fikade vi hos Nadine, och fick smaka på de godsaker som hon och Åsa hade bakat i helgen. Ganska belåten for jag hem, men väl hemma och innanför dörren blev jag plötsligt varse om vad som försiggått när jag varit borta... Ve och fasa...

Cragge hade, trots två stadiga grindar, tagit sig ut i hallen där 2 soppåsar stod och väntade på att bli burna ut i soptunnan (ren lättja att jag inte kommit mig för att göra det tidigare… Och vad fick jag lära mig av det? Jo, läs vidare..). Soppåsarna hade effektivt öppnats av kraftfulla rottweilerkäkar och gåtts igenom minutiöst. Tyvärr så innehöll den ena vad jag ett par dagar tidigare städat ur i kylskåpet. Ett kycklingskrov var spårlöst försvunnet, liksom biffen som gått ut i datum. MEN… det värsta var nog biten av lax som fortfarande var inpackad i plast. Jag uppmärksammade det särskilt när jag tog ut den ur kylskåpet och tänkte att den skulle få förbli intakt i plasten, för säkerhets skull. Tyvärr var INTE Cragge av samma åsikt och hade nyfiket öppnat den… Och var öppnade han den då tror ni?? Jo - I MIN SÄNG!!!! Han skulle lika gärna kunnat öppna en surströmmingsburk i sängen. Där låg den, laxen, tillsammans med en snutt halvrutten gurka, en bit salladshuvud som nästan runnit bort och paprikan som kilat vidare för länge sen. Allt detta ihop med x antal gamla, mögliga kaffefilter. Sönderriven plast och pappersbitar överallt.

Dessutom hade han pinkat en liten skvätt på golvet mitt uppe i allt elände för att markera att det var HANS sopor… Som om någon nu skulle vilja stjäla dem???!!! Jag var MILT UTTRYCKT ARG. (Om jag haft den där smileyn som ursinnigt skjuter med en kulspruta i bloggen hade den suttit här nu).

Madrassen åkte ut på bron för vidare tranport till soptippen. Iklädd stövlar och gummihandskar röjde jag och skrapade ihop skiten med en gummiskrapa. Täcken, kuddar och övriga sängkläder slängdes i tvättmaskinen. Golvet skurades i omgångar. Cragge rapandes och pruttandes förpassad till KÖKET, och när jag äntligen fick gå och lägga mig så var det med nya reklambladet från JYSK som kvällslektyr (rea på bäddmadrasser), istället för min nya spännande deckare av Liza Marklund. Ibland är hundägandet UNDERBART!!

Till nästa år Soffie; Du vet inte vad du ger dig in på genom dylika löften ;o)

Annelie; Ni är ju mina underbara valpköpare… Jag blir så glad över dina ord och önskar att jag kunde samla er alla här och ha en riktig fest för er! Du får här en långskaftad cyberros som tack för din omtanke.

@-->->-----

Och Malin; Jag vet att DU VET... Tänker på Er och skickar en kram i julstressen!

Nu håller vi tummarna för Kaizi till imorgon. Jag återkommer.

Den här gången är det Kaiza som måste åka till veterinären. Fick en besökstid imorgon e.m Hon har under kortare perioder sen jag fick henne haft en tendens att kräkas på natten. Spyor av halvsmält mat som jag upptäckt på morgonen. Har då satt in A-fil eller yoghurt morgon och kväll ett tag och det har försvunnit, oftast för en lång period. Min tanke är magkatarr när det blir den här typen av kräkning. Nu har hon varit så här igen. Den här gången har jag efter råd från Gunnar (m. Carla/Geisha) satt in Dofilus istället - som ska vara det bästa man kan ge för magen. Och se, efter ett par dagar så var det borta. Men imorse när jag kom ut hade hon spytt igen och nu var det inte bara halvsmält mat, utan en massa levrat blod i också :(. Min spontana reaktion till just levrat blod är att det inte är bra, inte alls bra :(! Om de spräcker ett blodkärl i halsen av upprepade kräkningar brukar det se blodstrimmigt ut av ljust blod, men "klumpar" av mörkt och levrat blod brukar tyda på att något står och "läcker" där nere. Fy F-N!! Usch vad ledsen jag blir. Och så maktlös som man känner sig när ens djur inte mår bra. Jag hoppas verkligen att det "bara" är en enkel sak som en magkatarr eller magsår, något som går att fixa, så att det inte är nå't allvarligare. Det som känns hyfsat lugnande är att hon är precis lika pigg som vanligt och ser inte ut att ha ont någonstans. Håll tummarna för älskade "Kaizi" imorgon...

Nu är Grappa riktigt rolig att jobba med. Hon är med på noterna till 100%. Vi kör korta pass inne med klickern och hon är hur villig som helst att lära sig. Framför allt så är jag imponerad av koncentrationen. Fast hundarna ute i rastgården drar igång och skäller på något så blir hon inte störd. Hon är fullt fokuserad på det vi håller på med. Min pärla :) På torsdag blir det sökträning igen och jag ser sååå fram emot träningarna nu.

Jag har pysslat lite med bakgrunden och lagt upp en lite "juligare" variant, samt lagt den grå "klagomuren" på hyllan ett tag :). Det var inte meningen att fiska efter medlidande i gårdagens inlägg, men en blogg är en blogg, och ibland känns det skönt att få skriva av sig. Och ja, det känns ju skit så varför inte skriva det? Man behöver ju inte vara så jäkla glättigt präktig, ordningssam och strukturerad jämt.  "...Japp, då tar vi tag i livet då, det är INGA som helst problem... Bra karl reder sig själv. Ensam är stark. Det blir vad man gör det till och och för Guds skull - sluta gnissla på lilla fiolen, gumman..." Texten i kursiv still är bullshit! Funkar för en del men inte för alla. Och förmodligen uppfunnen av någon typ som vägrar att erkänna att livet faktiskt suger ibland... Eller av någon som faktiskt inte har upplevt så mycket (än).

Till Karin med Dirke; Tack snälla. Det är skönt att veta att det finns människor med ett stort och varmt hjärta som Du. Och ja, jag hade gärna spenderat en julafton med hundsnack i allmänhet och rottweilersnack i synnerhet ;o). Vi får väl se till att träffas någongång framöver? Dirkes uppfödare kommer ju också från Dalarna. Tusen tack för de vänliga orden om mig som uppfödare. Det värmer, men jag är nog en människa med fel och brister som alla andra. Det gäller bara hur mycket överseende man kan ha :)

Ha en riktigt God Jul, och ta hand om er och era fyrbenta!

Glömde ju att det var första advent igår... Jag har jobbat, jobbat och jobbat framför dataksärmen, och bara avbrutit för hundrastningar. Det är en hel del jobb som måste bli klart före jul... Men, Gott Folk, en dag försent - Trevlig 1:a advent alla som läser bloggen!

Apropå julen... Den vill jag inte alls ha i år :(. Jag funderar faktiskt allvarligt på att skippa alltihop och låtsas som det är en alldeles vanlig måndag. Det känns bara trist. Vi kommer att ha en "lill-julafton" med min bror och brorson, samt mina föräldrar dagen före julafton, men på själva julafton kommer jag (för första gången i mitt liv, och förhoppningsvis sista) att sitta helt ensam. Min mor arbetar, min bror ska till sitt och själv - ja, jag har ju hundarna i alla fall. Men för mig är jul en högtid då man träffas och umgås, äter massor av god mat och bara trivs. Jul och ensam går inte ihop för mig, jag kommer i alla fall bara att bli ledsen om jag ska försöka fira själv... Så därför är det bäst att skippa... Vi får se. Önskar att jag kunnat åka bort någonstans.

Nu är ju året snart slut också, och det är dags att summera. På hundfronten (särskilt i uppfödingen)  är det mycket glädjande resultat som inkommit. Jag har fått vara en stolt kennelmamma många gånger under året. Tack för det!!  I övrigt har jag dock fått många törnar av livet. Jag har blivit ordentligt "påpucklad", den ena "örfilen" har avlöst den andra. Om det är något jag ska lära mig av detta så undrar jag vad det kan vara... Nåja, allt som inte dödar härdar, så dör jag inte går jag starkare än någonsin ut på andra sidan. (Hoppas jag åtminstonde :).

Det är en del som läser bloggen ser jag. Trevligt! Till Helena T då: Tack för hälsningen i min GB, och detsamma. Ja, du har helt rätt. Jag borde definitivt uppdatera mina hundars sida. Jag lovar att försöka ta tag i det snarast.