Till min stora lycka så meddelade idag veterinären att Kaizas Hb ytterligare gått upp 5 enheter och nu ligger på 45! Hon sa också att de nästintill uteslutit autoimmun hemolytisk anemi som orsak, men fortfarande inte alls visste vad det kunde röra sig om istället. Fler prover är inskickade till SLU för analys. Kaiza är ju fortfarande i ett kritiskt läge, blek i slemhinnorna p.g.a blodbristen men dock väldigt pigg igen. Veterinären berättade att hon har en liten dinousarie som leksak som tydligen är jätteviktig just nu :)

Det är min Kaiza det... Om allt fortsätter så här och hon stabilt går upp så får hon komma hem på permission över jul! Åhhh, jag hoppas, hoppas att det blir så. Sen ska hon dit igen när hon är bättre och man ska gå ner med en kamera i magen och kolla hur det ser ut. Vidare blir det blodprovstagning varannan dag till en början. Sen får man se hur det utvecklas...

Ja, det spelar ingen roll hur krångligt det blir, bara hon blir frisk igen. Tänk att en hund faktiskt tar lika stor plats i ens hjärta som en människa. De är ju min familj, dessa ludna svarta-bruna varelser.

Tack för era inlägg och tumhållningen. Lin skrev 3:e advent, det hade jag nästan helt glömt att det var. Bakningen gick hursomhelst åt skogen :(. Tryfflarna vet jag inte vad som hände med, men smeten skar sig rejält. Och den mjuka kakan blev inte så hög och fin som den skulle bli... Jag är nog inte så bra på bakning får jag lov att erkänna. Gör det för sällan helt enkelt. Men skam den som ger sig. Imorgon spottar jag i nävarna och tar nya tag.

Grappa och Fhara har tränats idag med hjälp av klickern. Jag är lite kluven just med klickern för Grappas del, hon har en tendens att prova nya saker så fort jag väntar lite och blir tyst. "Är det ligg du menar..? Eller sitt? Eller kontakt? Ska jag plocka upp någon grej från golvet??" Det blir lätt för mycket och för rörigt. Jag fick dock ett gott tips av Nadine; Att prata mycket, utom när det är rätt. Då är man tyst och väntar ut. På så sätt behöver man inte orora sig för att "prova-på-beteendet" dyker upp på tävling när man är tyst och stram. Klicker är onekligen bra i många lägen, men just den klassiska operativa inlärningen när hunden ska tänka ut vad som förväntas av den själv ger ofta sådana här beteenden som Grappa har nu. Det gäller att ha tungan rätt i mun när man tränar lättlärda hundar. De lär ju sig lika mycket rätt som fel (om man råkar visa tokigt).

Återkommer med dagens Kaiza-rapport imorgon. Hoppas att det är på fortsatt bättringsväg.

Dagens veterinärrapport angående Kaiza var positiv!! Hon var avsevärt mycket piggare och hade mött dem i morse med sin leksak i munnen. Hb hade också gått upp från 35 till 40 trots att hon inte fått något blod igår... Mycket bra tyckte veterinären som trodde att det kanske äntligen vänt. JIPPIE!!! Oj vad glad jag blev. Jag fick genast energi från ingenstans och började planera för julbak. Och det är INTE lik mig ska ni veta ;). Här ska bakas saffranskaka och tillverkas chokladtryffel. Och fortsätter hon öka så här så är hon nog hemma till jul! Tänk om vi kunde vara så lyckligt lottade, så vi får sitta i soffan tillsammans och kolla på film på julafton, Kaiza och jag... Det vore ju underbart!

I morse kom det numera både fruktade och välkomna telefonsamtalet från Falu Djursjukhus. Det var "vår" veterinär igen. Hon berättade att Hb-värdet gått ner ytterligare, som vi väntat, och låg nu på 35. Men Kaiza var avseveärt mycket piggare (om än flåsig) idag än i förrgår då hon var riktigt risig... Provsvaren från Ulltuna hade kommit (i.a.f det ena av dem) och visade att hon faktiskt hade en ökad blödningsbenägenhet, samt också järnbrist. Kortisonet har trappats ner eftersom hon ändå inte svarar på det och det förmodligen inte är AIHA trots allt. Det nya provet påvisar att det kanske är någon invärtes blödning och medicin har satts in (bl.a det preparat som Linda Heske tipsade om, *tack igen för hjälpen*), samt järntillskott och K-vitamin som man ger vid förgiftning med råttgift. Nu får vi se om den nya vändningen i fallet ger några svar och resultat till det positiva. Men förmodligen behöver hon mer blod idag igen.

Det är ändock skönt att hon är piggare. Jag kan bara inte stå ut med tanken på detta kvicksilver till hund, liggande dödligt sjuk och orkeslös. Inte min Kaiza. Det sista som övderger en är hoppet sägs det. Och jag hoppas fortfarande...

Sitter här igen på nattkröken och kan inte riktigt förmå mig att slappna av och gå och lägga mig. Klockan blir alltsom oftast två på nätterna numera... Eller ännu mer. Sen vaknar jag då och då och får ingen sammanhängande god nattsömn. Det har bara varit lite för mycket på sistone. Oron har gett sig tillkänna i återkommande magbesvär. Jag brukar vakna någongång vid fyra-fem tiden på morgonen med halsbränna och fruktansvärda magkramper som varar i ca en timme. Ibland får jag t.o.m gå och kräkas. Jag försöker undvika stark mat, dryck och diverse sötsaker som jag vet späder på besvären, men ändå håller det sig envist kvar. Jag får nog snart fixa en tid hos doktorn. Vem vet, de kanske har någon mirakelkur att skriva ut..??

Idag har varit en underbart kall och vacker vinterdag. Termometern visade på -16 grader i morse. Ett tag trodde jag inte att det skulle bli mildare alls under dagen och därmed också att den planerade sökträning skulle ställas in, men vi var tre tappra som körde ändå. Det gick ganska bra, men var nästan ingen vind alls. Det får man naturligtvis ta med i beräkningen, då unga hundar har inte den koncentration och erfarenhet som krävs för dylika förhållanden. Grappa är dock en pärla på det mesta. Mitt under ett sökslag för Axxa, när jag ligger bekvämt under en gran, så ringer telefonen. Jag har den ju på och med mig dygnet runt nu om de vill få tag i mig från Falu Djursjukhus.

Det var Falun och "min" veterinär Lena som ringde och meddelade att läget fortfarande såg relativt oförändrat ut. Efter gårdagens blodgiva var hon visserligen piggare, men hade inte gått upp i Hb så mycket som man trodde. 45 låg hon på. Efter förra blodgivan gick hon upp 30 enheter, och nu endast 12... Jag i min tur gav några tips som jag fick av veterinär Linda Heske igår (tusen, tusen tack för att du ringde, Linda!!!) som vet. tacksamt tog emot. Allt är välkommet nu. Och jag var tvungen att säga det som jag helst ville slippa säga, att jag inte vill att hon ska behöva lida och att veterinärerna måste säga till när det är dags... Det lovade hon att göra. (*Usch, tårarna rinner på mig när jag skriver det här..*) Jag hoppas fortfarande innerligt att vi slipper det samtalet. Men hopplösheten smyger sig allt tätare inpå...

Så har vi då redan kommit till 13 december, självaste Luciadagen, och Kaiza har redan varit inlagd på djursjukhuset i över en vecka. Idag var det tyvärr dystra nyheter igen :(. Blodvärdet var nere i 33. Så veterinären var inte särskilt hoppfull, och sa att hon kände samma maktlöshet som jag. Just denna veterinär verkar ha tagit Kaiza till sitt hjärta, för hon vill verkligen rädda henne. Hon berättade att hon efter den lediga onsdagen rusat in på jobbet i morse och var så glad över att blodvärdet varit ganska bra igår. När hon fick labbsvaret på dagens så var det med tungt hjärta hon ringde och meddelade mig. Idag kontaktade hon också kollegor på Ulltuna och Strömsholm. På Strömsholm hade hon turen att få prata med deras blodexpert som var tillfälligt inne på besök under sin barnledighet. Han sa att det ibland kunde ta tid för medicinen att börja verka, och att det även kunde gå ner så här efter en transfusion. Veterinären frågade mig också om hon fått i sig stora mängder gul lök (som bekant är giftigt för hundar), men jag kan inte tänka mig att hon skulle ha hittat något sådant någonstans utan att jag märkt det. Jag frågade i min tur om förgiftning, exepelvis råttgift, och ja - det kan möjligen vara en orsak, men inte särskilt trolig den heller. Långsökt, för hur skulle hon ha fått tag i det? Mina tankar vänds ut och in i jakten på en orsak. Finns det människor som är så elaka så att de skulle kunna förgifta en hund? Ja, naturligtvis finns dom, men är inte många. Och jag känner ingen som är så sjuk att man skulle kunna göra något sådant... Men tänk om..?? Tänk om någon galning retat sig på att dom skäller ibland eller så. Man vet ju aldrig.

I alla fall var det meningen att Kaiza kanske skulle förflyttas till Strömsholm eller Ulltuna idag. Men efter samtalet på e.m med behandlande vet. så bestämde jag att hon får stanna i Falun. Det är jobbigt i sig att bli förflyttad och hon börjar bli tagen av sjukdomen nu. Idag fick hon syrgas. Och enligt Strömsholm så kan de i dagsläget inte göra mer än Falun. Prover ska tas idag på blödningsbenägenhet, utifall att det är förgiftning som det gäller. Mer kan man inte göra någon annanstans heller. Helst vill man gå ner med en kamera i mage och tarm, men det krävs att hon sövs och det klarar hon inte nu med sina låga värden.

Jag frågade efter prognosen, men vet. ville inte riktigt svara. Självklart ser det inte ljust ut för min flicka. Hon fick blod idag igen. Hoppas att det ger henne lite mer energi tills de nya proverna är klara. Det fanns visserligen någon histora om en chihuahua som legat på Hb 22 under två veckors tid, och som mirakulöst repade sig och blev helt frisk. Men ofta händer det inte... Min försäkring håller också på att nå taket, så vet frågade om jag ville fortsätta. Självklart vill jag det. Jag är utfattig och pank redan, men jag har hellre ett rent samvete och skulder på banken än tvärtom. Finns det minsta hopp för min Kaiza så ska hon få den chansen. Det är hon värd. Jag skulle inte kunna leva med mig själv om jag satt och visste att jag avlivat henne för att försäkringen inte täckte allt. Blir det så ändå, att hon inte klarar sig så är det så. Pengar kan man få mer av, men inte nya Kaizor.

Jag hoppas så att jag snart får skriva om trevliga nyheter här på bloggen. Det här är ju bara tragiskt...

Det var med hjärtat i halsgropen som jag svarade på veterinärens telefonsamtal idag. Men hon kunde meddela att det var första dagen som man sett ett positivt tecken. Hon har inte gått ner mer i Hb-värdet, men inte gått upp heller i.o.f.s Dock är detta positivt för medicinen verkar bita nu. Åhhhh, vad lättad jag blev... Hade hon varit här hade hon blivt tvångskramad :) Det hjälpte med era tummar, kära bloggläsare. Men än är inte faran helt avblåst, förstås, så vi fortsätter väl hålla tummarna och hoppas.

Idag har det varit en ovanligt vacker vinterdag. -10 grader, kallt och klart i luften. Snön gnistrade på träden mot vinterhimlen. Nog är vintern vacker allt, men jag vill helst ha sommar året runt. Det är bökigt med alla dessa kläder som ska på och av, isiga bilrutor och stelfrusna fingrar. Jag har varit hundvakt åt Hobbe, Busa och Lex idag på e.m, och jag släppte in dem på min gård efter rastingen så de fick busa med Grappa. Oj, vad det raceades runt. Busa ville mest in, men Hobbe och Lex var riktigt spralliga. Grappa har någon slags skräckblandad förtjusning till Lex, hon är lite rädd men han är samtidigt väldigt spännande. Lex ville bli jagad och då var Grappa genast med på noterna :). Hobbe stod med ett däck som han hittat och gjorde lekinviter till mig. Ja, det är en härlig samling jag har omkring mig.

Ikväll ska jag till klubben på budget-möte. Det är det tråkigaste mötet på hela året, men tyvärr nödvändigt...

Först och främst så vill jag gärna tacka alla som hört av sig, skrivit här i bloggen, skrivit på hemsidan, skickat mail och ringt angående Kaiza. Ni anar inte hur det värmer att så många tänker på oss nu när vi har en tuff tid! Och jag anade inte att så många faktiskt brydde sig. TUSEN TACK!

Kaiza-rapporten idag var som överskriften säger; Ett steg tillbaka från gårdagens dubbelskutt framåt. Vi visste ju att blodvärdet skulle gå ner efter blodgivan, men jag hade innerst inne hoppats på att det skulle vara ytterst lite (eller helst inget alls)... Nu idag låg Hb på 46. 15 enheter ner sen gårdagens 61. Det är ändå rätt ok, enligt veterinären som ringde. Hon har i.a.f inte dippat ner till runt 30 igen. Men, som hon även påtalade igår, nu MÅSTE hon börja öka. Annars är det kört... Imorgon måste vi se en ökning. Kan det finnas någon annan bakomliggande orsak? undrade jag. Vet. svarade att det kan det mycket väl, men man vet inte. Liksom att det är mycket individuellt hur olika individer reagerar i ett sånt här tillstånd av AIHA. Vissa svarar på medicineringen direkt. Andra tar det tid för. Vissa svarar inte alls, och då överlever de tyvärr inte... Procentuellt hur många som klarar sig eller så hade hon heller inget svar på. Mycket olika tydligen.

Själv tänker jag främst på om det faktiskt är något annat egentligen, som är orsaken till anemin. Och att man inte hittar det och får "roten till det onda" behandlat. Eftersom det är mycket på Kaiza som inte stämmer med AIHA, bl.a övrig blodbild och allmäntillstånd skiljer sig markant från typiska fall. Hon är fortfarande turbopigg tydligen. Jag går ju här som ett annat nervvrak och tänker på det här hela tiden. Får inget gjort. Är bara orolig.

Fast idag har vi i alla fall tagit ett julkort. Det årliga julkortet ska snart skickas ut och jag tänkte mig själv sittande tillsammans med hundarna, prydligt uppradade. Pyttsan! Min granne Lena kom över och skulle hjälpa mig fota idag när vi ändå har lite snö kvar på marken. Men innan vi ens hade fått alla fyra att sätta sig så var jag svettig, slet med än den ena än den andra. När tre satt fint och jag satte ner den fjärde så reste sig någon o.s.v Cragge ville inte sitta bredvid Fhara och Fhara ville bara hälsa på fotografen. Och skälla på Cragge, som stack och hämtade sin leksak, kom tillbaka efter tillsägelse och då stod Våris med baken mot kameran. Fixa till henne och då tar Cragge chansen att sticka efter leksaken igen. Och så höll vi på. Men till slut, med ett stadigt tag och Grappa och ett spänt och stelt leende på mina läppar så blev det i alla fall ett kort. Med något ojämn rad av hundar. Jaja. Det får duga :) Det juliga kortet i presentationen här på bloggen är ett urklipp från dagens fotosession.

Nu väntar jag spänt på morgondagens rapport och då får Kaiza-flickan LOV ATT VARA PÅ BÄTTRINGSVÄGEN!!! Kära bloggläsare, om ni orkar en gång till; Ta ett krampaktigt tag om tummen och håll den HÅRT för Kaiza, släpp inte taget för nu gäller det...