---

Har just kommit hem från min pappas kalas i all sin enkelhet. 60 år blev han idag. Jag gjorde en tårta tidigare under dagen, och dekorerade den med ett älgmotiv (då jakt är och har varit hans största intresse). Tyckte att tårtan blev ganska bra om jag får säga det själv. God var den också :o)


Min egenhändigt gjorda Prinsesstårta med älgmotiv...

I onsdags hade vi makeup party här. Fyra tjejer samlades för att få en del tips och trix av Mia Forsgren, en tjej som vi lärt känna genom klubben. Jädrans vad kul det var… Och va snygga vi blev *hahaha*. Man fick välja mellan vardagsmakeup eller festdito. Jag valde festvarianten, en riktigt sotigt svart och guldglittrig sak. Jag kände knappt igen mig i spegeln när det var klart. Nu ska jag bara inhandla alla de där sakerna som behövdes på MakeUp Store där Mia jobbar.

Tänk vad glad jag är att Hoshi kom tillrätta. Det var verkligen några påfrestande dygn då man till slut började tappa hoppet. Det som fick i alla fall mig att hålla hoppet uppe var en man vars telefonnummer jag fått av en gammal valpköpare som läst bloggen om tragedin. Han skulle tydligen vara mycket duktig på att kunna ”se” vart försvunna hundar fanns någonstans. Nåja, tänkte jag, även om jag inte riktigt tror på sådant så var jag ändå beredd att ge det en chans. Det kunde ju inte bli värre än vad det var och det kostade inget. Sagt och gjort, jag ringde upp mannen. Han frågade mig först lite kring situationen, sen beskrev han först hunden som en pigg, livlig liten och lätt sak. Stämmer väl, tänkte jag. Han berättade att Hoshi försvunnit efter ett rådjur, som hon jagat in på höger sida av vägen. Rådjuret och Hoshi har sedan buktat i en halvmåneform och jakten har slutat någonstans mitt i skogen. Nu såg han henne några (ett par tre?) kilometer ifrån platsen där hon försvann ner mot bebyggelsen, men inte längre än 4 kilometer. Det var en plats med ängsmark, kullar med dungar här och där. Han såg en lada där också. Där befann hon sig för tillfället, och han trodde att platsen inte låg mer än ca en km från närmsta bebyggelse. Kände jag igen någon sådan plats? Undrade han, och visst gjorde jag det! Det var ju ”Rävhea” som han beskrev, där vi varit åtskilliga gånger och ropat men utan resultat. Hon kommer nu att söka sig ut till vägar mer och mer, sa han, för nu har hon tröttant på jakten och börjar känna sig vilsen och ängslig i skogen. Han beskrev också att det fanns ett vattendrag en bit bortom denna plats, men där har hon inte gått över, sa han. Hon lever och mår förhållandevis bra, berättade han också.

Med förnyade krafter så begav vi oss till Rävhea igen på morgonen (och även en gång redan på kvällen då) men hon syntes inte till. Inte förrän på eftermiddagen då den promenerande karlen med hunden hittade henne, inte mer än högt någon kilometer från detta område som mannen beskrivit! Helt otroligt!!! Vad ska man tro? Hon var ju där, i det området, men hade inte gått över vattnet ännu. Och till vägarna hade hon då sökt sig, då karlen hittade henne bakom en buske efter vägen. Hon kom fram till hans hund som han hade med sig på promenaden. Jag vet då en sak bestämt. Detta telefonnummer ska jag vara väldigt rädd om! Efteråt har jag fått höra om väldigt många som blivit hjälpta av just honom och det stämmer tydligen det han säger i samtliga fall! Otroligt vilken gåva den mannen verkar ha…

Imorgon så ska jag och Grappa på kurs! Vi har turen att få träna för Frida Sundberg igen i dagarna två. Det ska bli superkul verkligen. Det skulle bli vackert väder hela dagen och det hoppas jag. Jag återkommer väl och berättar hur det varit!

---

---

Vilken mardröm det varit när hon vart borta i två dygn. Idag hittades hon av en man som var ute och promenerade med sin hund. Han hade hört talas om att Hoshi försvunnit och kontaktade Nadine. Tack och lov var hon helt oskadd förutom ett litet sår på tramdynan, och var tydligen också precis lik sig för övrigt. Nu får hon sova gott inatt, lillstumpa! TUSEN TACK TILL ALLA SOM ENGAGERAT SIG!! Helt fantastiskt så många underbara människor det finns, som ger sig i kast med att leta timme ut och timme in! Jag tror att jag törs säga att jag talar för både Nadine och Ullis här... Nu kan jag sova gott inatt!

---

---

Hoshi är fortfarande inte hittad :o(. Vi letar och letar, men inte ett spår, ingen som har varken sett eller hört något. Det är verkligen jättejobbigt...

---

---

Igår på eftermiddan skulle jag och Chatta ut och spåra med Grappa, Hagbard och Panther. Strax innan jag skulle åka så fick jag telefon. Det var Jon som sa att han tappat bort Hoshi på promenaden. Hoshi (KG's Hulda) är ju hos Nadine och Jon på "kollo" ett tag. Jag och Chatta passade på att lägga våra spår i området där hon försvunnit om hon eventuellt skulle dyka upp. Efter spårningen for vi ut och letade. Det var mellan Floda och Björbo, en väg som går upp mot Våsseltjärn och ganska nära riksvägen som hon stack, det var redan skymt och vi varken såg eller hörde nåt... Vi var ute ganska länge igår kväll och letade men ingen hund. Det var kallt och regnigt, och inatt så var det också frost... Stackars Hoshi. Hoppas att hon inte frusit alltför mycket :o(. Även idag har alla vägar körts fram och åter frekvent av en massa frivilliga, men ingen hund.

Om någon i närområdet ser eller hör något, kontakta oss omedelbums. Hon klarar inte att ligga ute så många nätter, utan måste hittas inom det närmaste. Hoshi är visserligen en rottweiler, men otroligt snäll, så det är ingen fara att ropa in henne och ta henne i en bil eller så.

Inatt har jag inte sovit bra. Bara legat vaken och tänkt på Hoshi... Hoppas att hon kommer tillrätta snart.

---

---

Vintern är här nu, jag känner det i luften. Snön är nog inte långt borta. Tråkigt :(. Men man får inte göra det till värre än vad det är. Det är ju likadant vartenda år liksom... Man börjar bli äldre. Insikten slår mig så plötsligt. Som vanligt så "bläddrade" jag lite på YouTube och hittade en gammal hit med Gary Moore (Empty Rooms) som jag inte hört på säkert 20 år. Fick mig att tänka tillbaka på det sorglösa 80-talet och det känns inte alltför längesen (15 år, blonderad pudelfrilla, randiga tights & nitbälte =/ heh! Och, nej, ni får inga fotobevis). Men om inte det känns längesen - och det ÄR längesen - hur fort ska det då inte gå framöver..?? Och plötsligt slår det mig att det är bråttom! Bråttom att göra det man vill göra, för livet är inte för evigt. Men det är ju så mycket jag vill göra, så hur ska jag hinna..? Just det här med vintern är ju ett så typiskt ålderstecken också, jag menar, hur mycket brydde man sig om att det var -25 ute när man var tonåring? Inte mycket. Slitna, supertighta och trasiga jeans, men INGA långkalsonger, promenerandes kilometervis hem sent på natt- eller tidiga morgonkröken. Ingen mössa heller givetvis, hur skulle den upptuperade och omsorgsfullt sprayade pudelfrillan se ut efter en mössupplevelse? Nä nä, det gick inte an. Och inte klagade man och överlevde gjorde man. Nu sitter jag här och gnisslar som en pensionär över hur kallt det är, och hur jobbig vintern är, istället för att bara gilla läget och göra det bästa av en situation som är oundviklig!

Carpe Diem - Fånga Dagen - mina vänner. Den är värdefull!

---

---

Känner mig nästan så, då jag sitter här och bloggar på nätterna... (Minns en TV-serie som hette "En röst i natten", som gick nå'ngång på 80-talet). Ute stormar det för fullt, och regnet piskar då och då rutan där jag sitter. Det är faktiskt riktigt mysigt tycker jag. Har ägnat mestadels av dagen till att städa och tvätta. Tråkigt men tyvärr nödvändigt. Imorgon så ska jag dock ut och träna lite med Chatta och Catarina. Jag tror det blir endast lydnad om vindarna håller i sig. Det är dumt att lägga spår om det ska storma så här. Vi får se...

Nästa vecka är det fullt upp känns det som. På måndag och tisdag har jag besök av en vän, onsdag kväll blir det sminkparty här med några kompisar, på fredag fyller min pappa 60 år så då blir det middagsbjudning, och lördag-söndag ska jag träna för Frida med ett gäng. Som sagt - fullt upp - men kul ska det bli :o).

Nu ska jag strax gå och lägga mig, men först måste jag komma ihåg att ställa tillbaka klockan 1 timme, annars kommer jag att vara vid klubben 10:00 imorgon istället för 11:00.

Sätt på högtalarna och lyssna på den här - så vackert så det förslår - Andrea Bocelli & Sarah Brightman/Time to say goodbye.

God natt!

---

---

På sistonde har Grappa fått sova i min säng. I och med det så tycker hon att jag är hennes och ingen annans, så när de andra hundarna visar sig i dörren till sovrummet så möts de av ett vitt garnityr tillhörande en Grappa som ligger med halva kroppen PÅ mig. "- BACK OFF!!! DET ÄR MIN MATTE!"

Och med en kobras misstänksamhet är hon snabb att ge ett tjuvnyp om någon nu skulle våga sig på att närma sig. Så nu får det vara nog. Det ställer till oreda i flockhierarkin på det här sättet. Grappa har ju plötsligt med dessa krokodilfasoner fått för sig att hoppa några pinnar uppåt på rangskalan, och det går ju inte för sig. De äldre har tolererat hennes slyngelfasoner hittills, men det kommer de inte att göra länge till. Då åker hon på en propp som heter duga och det vill jag inte. Onödiga skador bara, om det vill sig illa, och det är ju faktiskt mitt fel som tillät detta... Så från och med nu är sovrummet förbjudet område - igen!

I förrgår fick jag ett sms från en Marie, en kompis. "Jag har något som Grappa gärna vill ha..." stod det. Jag förstod då att det var tennisbollarna hon syftade på, som jag bett henne köpa i stan. Vi bestämde att jag skulle komma hem till henne dagen därpå och hämta dem och ta en fika samtidigt. Marie kom på en idé, om att gömma en boll på "Majas Gäle", ett ställe i närheten av där hon bor, sen skulle vi ta en promenad med Grappa och se om hon markerade gömman.

Sagt och gjort. När vi traskade iväg så var det ett par timmar sen bollen gömdes. När vi slog in på skogsstigen så släppte jag Grappa lös. Marie hade gått här tidigare på morgonen med två vänninor och tre hundar, så det var gott om spår som Grappa sin vana troget noggrannt undersökte. Marie pekade ut bollgömman på långt håll, bakom en sten med en buske framför hade hon grävt ner bollen under löv och jord. Vi promenerade över gärdet och jag såg till att vi gick i den riktningen så att vinden skulle ligga emot oss från stenen sett. När vi gick uppför backen så fick Grappa plötsligt vittring på något, och - jodå - in bakom stenen for hon, började gräva och kom snart ut med bollen i munnen, lyckligt viftande på svansen!! Min lilla krokodil, som alltid har näsan påslagen :o)! Bollen gjorde succé förstås.

Vid lunch så kom Chatta farande med en supergod sallad som hon bjöd på, sen for vi ner till klubben och tränade med vovvarna. Jag testade mina nya bollar som belöning till Grappa, och för dem gör hon allt. Jag har faktiskt 100% koll på henne när bollen ligger i fickan. Hon har kontakt med mig hela tiden. En underbar känsla faktiskt (även om det nu är för bollen hon går där och kanske inte för mig som person ;o). Det här kommer att bli bra känner jag. Riktigt bra!

Idag mötte jag upp Chatta igen någon timme innan den sedvanliga torsdagsträningen. Trots ganska hård blåst så la vi varsitt spår till Grappa och Hagbard. Hagbard fick gå sitt först och jag hängde på som publik. Han är duktig och noggrann, och man ser direkt när han har tapp. Han reder själv upp spåret när han tappar och fortsätter med lagom fart... Härligt att se! Grappa spårade som vanligt från bilen, hela grusvägen och fram till spåret. Idag hade jag lagt ut lite näring på vissa sträckor, för att få ner farten lite och göra henne lite noggrannare. Det lyckades. Hon spårar fint i kärnan och reder även ut vinklarna ganska bra. Lite över var hon här och där men det blev mindre och mindre. Jag hade lagt tre vinklar och på slutet när jag hade grusvägen framför mig så valde jag att gå över grusvägen och lägga slutet på andra sidan. Det var spännande att se hur hon skulle reagera vid vägen, och mycket riktigt så reagerade hon. Hon stannade och tittade på mig... "-Jaha...å nu då..??" Såg det ut som hon tänkte. Jag tog ett halvt steg framåt, och då gick hon några steg till, lite osäkert först men då jag hängde med blev hon säkrare, tog spåret igen och hittade sitt slut på andra sidan! Det är nyttigt att överraska dem ibland ;o)

På söndag ska vi ut igen, jag Chatta och Catarina. Det är ett fasligt tränande nuförtiden, men jag får passa på med så många spår som möjligt innan vintern är här på allvar. För det är den snart om inte SMHI har fel.

Hörs, govänner!

---

---

De börjar smälta in, alla fina resultat. Nu börjar jag fatta hur bra det egentligen är... Det är inte bara bra, det är lysande! Vi tog ju en massa bilder igår också, men alla i H-kullen fick inte individuella stående bilder då kamerabatteriet dog :(. Hexxa och Hagbard blev kvar, men jag tror att Zandra också fotade en massa, så kanske jag har tur och kan få låna några bilder av henne. I-arna hade åkt hem, så där blev det bilder från testbanan istället. Stort tack till Tomas som ställde upp som fotograf då jag bara inte hann... (Kan man klona sig och hur går det till?)

Det verkar som vi är en hel del som vill träffas och träna en dag framöver. Jag sätter ett datum här få se hur många som kan; lördagen den 22:a november. Jag kommer inte att hyra in någon instruktör, utan i så fall så hjälper vi varann. Vi hyr klubbstugan på min klubb och går in och fikar emellan träningspassen. Alla som vill är såklart välkomna. (Även icke Kulla Gullare om någon vill)... Sen kanske någon/några sover över till söndag, och i så fall kan vi gå o käka thaimat på vällen och ta en öl eller ett glas vin om ni vill. Vad säger ni? Hur många hakar på?

Här kommer bilderna:

Ha det nu så gott alla, så hörs vi!

---