---

Jag har inte gått och dött, eller blivit sjuk eller nåt sånt. Nej, anledningen till att jag för tillfället är frånvarande är att mitt internetabonnemang plötsligt upphört att fungera p.g.a missförstånd vid byte av bank och konto för autogiro... Men de har lovat att det snart är igång igen. I alla fall senast onsdag. Känner mig helt lost om sanningen ska fram. Jag är nog mer nät-beroende än jag tidigare anat =|

Nåväl, jag har i alla fall varit på kurs med Niina Svartberg. Det var intressant. Jag fick inspiration till att träna, och det var huvudsaken. Nu är ju så att jag varit med i gamet alltför länge för att bli "förvillad" av olika instruktörers sätt att tänka hundträning, så jag plockar bara det jag vill ha med mig och sen kör jag mitt eget race. Några av deltagarna tyckte inte att det kändes så bra för att det var alltför olikt det tänk de tidigare blivit lärda. Och så kan det nog vara i början av karriären, men man blir säkrare på sin egen sak ju längre man håller på. Så ge inte upp bara för att ni kanske blev lite nedslagna. Ta't med en klackspark, spotta i nävarna å ta nya tag! Grappa var i alla fall jätteduktig, och jag var så stolt över min lilla "bebis".

Sen har vi haft MT (korning) igår. Från kennel Kulla Gulla deltog fyra hundar; Grizzla, Findus, Fhara & Farina. Samtliga blev Godkända! STORT GRATTIS!! Jättekul att träffa er och se hur våra hundar utvecklats, från att vara slynglar på MH:t till att nu på MT ha fått den stabilitet de behövde. Gunnar & Gaia var ute och tävlade högreklass sök i helgen igen. Godkänd nu också, precis som sist. Den här gången missades en figurant, men lydnaden gick bra. Dock tar både Gunnar och jag tar det hela med ro. Det är bra en tidsfråga innan uppflyttningen är i hamn för duktiga Gaia, och tävlingserfarenhet är bara bra för en relativt ung hund som hon. Ett mail har jag också fått från Erik och Maria med Stikkan. I lördags tog han äntligen sitt LP1 tillsammans med Maria, och trots några förargliga slarvfel så slutade resultatsumman på hela 188 poäng! Nästa helg blir det tydligen debut i klass 2. Jag önskar förstås Lycka Till :)!

Nej, nu måste jag hasta vidare med att gå igenom mina mail. Jag lånar en internetuppkoppling just nu, så jag måste väl snart stänga ner. Men jag blir inte borta länge.

Ha det så gott, alla bloggläsare!

---

---

Fick ett en vacker bild på MMS idag av Maria H, som var fodervärd till min tik i B-kullen; Birka:

Igår hade Birka fått somna in, gammal och sjuk... :(. Hon blev 10 år gammal. Nu är hon uppe i hundhimlen hos sin bror Azzar (som maria också hade), och de springer säkert ikapp på ängarna, fria från stela, smärtande leder och gamla orkeslösa kroppar. Det är så jobbigt att våra kära djur har så kort liv... De borde få leva lika länge som oss, så vi fick följas åt på den sista resan. Skickar en tröstekram till Maria som nu bara har Paxx kvar...

Imorgon blir det tidigt upp, för då börjar tvådagarskursen i lydnad för Niina Svartberg. Ska bli superkul! Jag har aldrig tränat för henne förut. Sen var jag bara tvungen att anmäla mig till klubbens spårkurs för Lasse Persson - Polis (hundförare) från Uddevalla - i september. Honom har jag gått kurs för tidigare. Han är helt suveränt duktig och vi experimenterade hejvilt med spåren. Hårda spår, cykelspår, virrvarr, en salig mix av allt möjligt blandat med olika variationer och grader av störning. Lasse rekommenderas varmt om någon är spårintresserad. Ja, även för icke spårintresserade, för har man gått en kurs för honom är man definitivt spårintresserad efteråt :). Så nu är det fullt upp på kursfronten känns det som. Vecka 24 är det dags igen, då kommer Oliver Neubrand från Tyskland hit för att drilla oss i IPO:t är det meningen... Det känns som jag verkligen dukat upp för inspiration på kursfronten i år. Infinner sig inte inspirationen efter allt detta så kommer den nog aldrig!

Nu är det läggdags. Jag ska dock ta block och penna med mig i sängen för att skriva ner lite punkter till imorgon, målsättning och sånt. Och jag tar förstås kameran med mig imorrn så ni kan få se lite bilder ;o)

På återhörande ganska snart!

---

---

När klockan ringde 07:00 i morse så sken solen från en bå himmel, och genom sovrumsfönstret kunde jag ana den spirande, skira grönskan i björkarna utanför. Det är försommar och en mycket vacker natur. "Våren är en längtsam tid", brukade min mammas gamla farbror säga, och visst hade han rätt. Man fylls av något slags längtan till förnyelse och förändring. Och ibland också en längtan till det som varit en gång för länge sen... ("..Det gör ont när knoppar brister...". Jag tror att det var Karin Boye som skrev det. Utveckling, och därmed insikt, kan göra ont. Precis som längtan... Och om våren är längtan både smärtsam och jublande på samma gång. Blev en låång parentes, jag vet :)

När frukosten för mig och hundarna var avklarad så gick jag ner mot vägen med Liza i kopplet för att möta Sara som kommit från Piteå för att titta på Liza. Liza hälsade överlyckligt på Sara, precis som hon gör med alla. Vi gick hem, jag tog en kopp kaffe och Sara fick té. Jag visade och pratade om Lizas stamtavla och Sara ställde frågor, alltmedan Liza  spankulerade omkring på gården. Eftersom jag var tvungen att arbeta lite med mentalbanan på klubben sen, så hängde Sara på. Liza och Grappa fick också följa med. Vilka hjälpredor... In och ut ur baracken, dragandes i linor och allehanda ting. När vi monterade upp harbanan så var jag tvungen att sätta in flickorna Bus i bilen, för det gick inte att ha dem med. Det lägger sig i ALLT. Vi fick till elharen och for sen ner för lite lunch på Thairestaurangen. Gott med lite käk innan vi åkte ut för att lägga spår till Liza och Grappa. Även AnnKristin med Sally hängde med och spårade. Jag måste säga att Liza imponerar stort! Spårar jättefint med låg näsa hela tiden. Tappar hon letar hon sig snabbt tillbaka utan hjälp. Plockar också föremålen och vänder glatt in med dem. Hon spårade f.ö ända från bilen och tillbaka... Inte bara det "lagda" spåret :). Grappa fick ett näringsspår. Det var lite torrt i det döda gräset men jag såg till att trampa till ordentligt i varje steg.  Nu hade hon bråttom så jag fick hålla emot, men hon är 100% fokuserad och har nosen nere hela tiden. Spårkärnan vek hon inte av från en decimeter! Vinkeln gick hon över med en halvmeter innan hon upptäckte att hon var fel och backade snabbt tillbaka för att suga tag i spårkärnan igen. Dock fick jag hjälpa henne lägga sig vid slutföremålet, för hon var så ivrig så hon fattade inte riktigt. Summa summarum; Vi får lägga krut på att bromsa ner farten, för den är alldeles för hög. Sen är det nog bara rutin och många, många spår som gäller.

Vid halvsjutiden ikväll var det dags :(. Liza och Sara skulle åka, så jag skjutsade upp dem till stationen och tog Grappa med mig. Vi väntade alla fyra på perrongen och när tåget kom så blev Liza först lite fundersam. Särskilt när dörrarna for upp med ett pysande, men det kom ju människor ut, och de skulle helst hälsas på, på det översvallande, mysiga sätt som bara Liza kan hälsa :)
Grappa spratt först till och blev stel, ställde sig längst ut i kopplet med hög svans och mullrade dovt, men så såg ju hon också till sin förtjusning att det var människor och ville kasta sig över dem i glädjerus. Men nu får man ju lov att lära sig att det inte går för sig med vem som helst. Folk i allmänhet gillar inte när en stor rottweiler hoppar upp mot dem för att gosa och pussas. Sara klev på tåget, och med lätt övertalning så hängde också Liza villigt på. Dörrarna stängdes, jag vinkade... Och tårarna brände bakom ögonen. Tåget började sakta, brummande röra på sig och där var de iväg. Liza på sin resa till sitt nya hem långt, långt bort. MEN, hon kommer ner på valpträffen den 31 maj. Så vi ses ju snart igen. Jag hoppas att det går bra för dem. Det var ju en tågresa på 18 timmar. Ingen lek direkt :(

Imorgon måste jag stöka undan lite praktiska saker, för på torsdag börjar lydnadslägret med Niina Svartberg. Det ska bli jätteskoj, och jag ser fram emot det mycket! Lördagen går åt att bygga bana och ordna inför vårt MT här på söndagen. Så nog är det fullt upp...

Men ni blir inte av med mig så lätt. Var så säkra. Imorrn är jag här igen ;)

Godnatt folks!

---

Det är märkligt. Vi föds alla lika men någonstans på livets väg så får vi olika typer av samhällsstatus. Det är något som andra människor lägger på en. Genom ett speciellt yrke, talang, ekonomi eller annat så är vi mer eller mindre värda i andras ögon. Ta t.ex två människor med exakt samma förutsättningar i livet från start, likvärdigt intellekt o.s.v Den ena har vid, låt säga 40 års ålder, bakomligande studier med universitetsexamen, flott villa, familj med välartade barn och dyr bil. Den andra var inte särskilt intresserad av att studera vidare efter grundskolan, utan satsade på ett yrke som han trivs med istället. Men har då  vid samma ålder betydligt sämre förutsättningar ekonomiskt, ett litet hus som han stretar på med för att få det att gå ihop, och en halvrisig bil. Han har dock också familj och ett intresse som han utövar och trivs med. Bägge trivs med livet fast på olika sätt. Vem är mest värd? Ja, MÅNGA skulle nog helst vilja vara vän (eller rent av allra bästa vän) med exempel 1, sola sig i glansen av yrkestitlar och pengar, och därigenom hoppas på att få en liten del av kakan själv... Vilket jävla hyckleri, rent ut sagt!! Är det något jag hatar så är det människor som fjäskar för personer som "är något". Människor som krumbuktar och vänder ut och in på sig själva för att få vara "närmast". Som lätt kan hugga kniven i ryggen på en vän för lite social status, eller för att få stå i utkanten av rampljuset en sväng. Jiiizees..!! Låt mig bara berätta en sanning; Ingen är förmer än någon annan. Inte ens Majestätet himself. Han har bättre förutsättningar än du och jag på många vis, men han är inte mer värd som människa för det.

MEN, det finns egenskaper som gör en människa mer värdefull än en annan. Det är saker som exempelvis ödmjukhet och empati. Att ge en del av sig själv till en annan utan att kräva något tillbaka. Att behandla andra så som man skulle vilja bli behandlad själv. Att ge en gåva till någon och bara känna glädjen av att kunna göra någon annan glad! Jag fick en sådan gåva nyligen, och tanken bakom gjorde mig precis lika glad som gåvan i sig självt... Det var något jag absolut inte väntat mig, men som gjorde mig alldeles varm inombords. När man har sådana vänner i sitt kontaktnät är man trygg. Och jag kan lova att det äkta och genuina, det håller i längden... Det gör däremot inte det ihåliga, falska, för sanningen segrar alltid till slut!

Nåväl, slut med filosoferandet nu... Jag svamlar som vanligt en massa :). Imorgon åker förmodligen Liza. Sorgligt, för jag har verkligen blivit fäst vid den lilla "skatan" :(. Hon flyttar antagligen upp till Piteå om allt går som vi tror. Men huvudsaken är att hon får ett bra hem där man vill arbeta med henne. För lilla Liza är nämligen ingen soffhund. Därav att jag väntat och väntat för att haffa den rätta köparen. Hon skulle förmodligen gå lös på inredningen om hon bara fick vara. Lillan behöver mental aktivering, det är ett som är säkert. Vi var till veterinären idag med henne för att få ett nytt intyg, och hon var frisk som en nötkärna :). Och förstås också lika glad som vanligt.

Nu ska jag gå och läsa bok, sen sova. Det blir en dag imorgon också.

Godnatt, alla! Hörs imorgon...

---

---
Eller vad sägs om:

KG's Grizzla, gk IPO1 & Vinst!

KG's Daga (Carla), 1:a pris elitlydnad med 288,5 poäng & Vinst!

KG's Gullviwa (Geisha), 1:a pris lyd.klass 3 med 282,5 poäng & Vinst!

KG's Gaia, Gk högreklass sök!

STORT GRATTIS till CATARINA (Grizzla), GUNNAR HEDIN (Carla o Geisha) samt GUNNAR FORS (Gaia), för strålande prestationer idag. Jag är en mycket stolt kennelmamma :).

Här kommer ett litet bildcollage (har tyvärr inga färska bilder men dessa får duga).

Jösses vilka duktiga valpköpare. Gunnar Fors berättade att söket hade gått kanon. Gaia hittade alla figuranter, men på påviset på ett ställe snubblade Gunnar, föll (så blodvite uppstod) och tappade Gaia som sprang sista metrarna fram till figuranten själv. Då blev betyget 8,5 - 9. En förarmiss, men Gaias prestation var en 10:a. Platsliggningen full pott, och uppletandet 9 - 9. Gunnar sa sig vara så gott som säker på att ha uppflyttningen i sin hand, för Gaia går lydnaden normalt på höga poäng. Men se där hade han fel, för idag gjorde Gaia saker som hon aldrig gjort förut, vare sig på träning eller på tävling. Nollade hoppet t.ex Hon brukar ha ett kryp på en 10:a, likaså framåtsändandet är klockrent. Men nu var det 5,5 och 6 på dessa. Vi konstaterade krasst, jag och Gunnar, att det är djur vi har med att göra. Då kan allt hända. Men nästa helg är det dags igen, och DÅ ska väl uppflyttnigen till elitklassen vara i hamn hoppas jag.

Det roliga med dessa fantastiska resultat är att det är mammahund och barn som åstadkommit dem. Mamma Carla, samt Grizzla, Gaia, Geisha och sist (men inte minst) Gandalf "Stikkan" som visserligen inte tävlat, men som jag haft förmånen att se träna svenskskyddet under flera dagar! Instruktören Glenn sa idag till Erik innan de for hemåt igen, att Stikkan är en trevlig rottis med de rätta förutsättningarna för det svenska. Kul! Alla dessa kullsyskon (och även mammahund) är sunda, arbetsvilliga och trevlig rottisar som ställer upp på vad det än är man bjuder dem. Här har vi alltså sett bra resultat i vitt skilda grenar... Det är verkligen jätteroligt att ha fött upp en kull som denna. Och de fyller 3 år i juni, så de har framtiden för sig :).

Maria & Erik har ju bott här under några dagar, med dottern Saga, Stikkan och hans plastbrorsa Elmer (dvärgpincscher). Det var jättetrevligt och okomplicerat. Precis som det ska vara :). Vi har pratat hund, hund och hund, och tagit någon öl, cider och faktiskt t.o.m en liten drink... Får hoppas att de eventuella träningsplanerna går i lås så vi får träffas snart igen ;)!

Och nu ska jag kolla lite TV, innan det är sängdags och läsning av en bok som jag fått låna av Gunnel!

---

---

Idag på eftermiddagen gick sista skyddspasset. Imorgon blir det skogen och diverse aktiviteter; spår, sök eller uppletande. Glenn knöt ihop det hela med att berätta lite om sin syn på varje individ, vad de behövde fortsättningsvis i träningen o.s.v Avslutningsvis pratade han om Stikkan, som han konstaterade biter "grisa-hårt" (på skånska :), fullt och fast. Inga problem i bitarbetet över huvudtaget. "Det kan vi se på hjälpfigurantens arm..." avslutade han (medan figuranten gned sig på den märkesförsedda underarmen *hahaha*). Vilket inte är självklart på rottweilern idag, att den biter bra. Stikkans problematik ligger i korgarbetet, och där fick man fram mycket goda resultat genom att förändra hans attityd något gentemot figuranten. Nu riktade han sina stötar målmedvetet rakt emot figgens kropp, istället för som under första träningspasset, lite här och där.

Jag tycker på det hela taget att det varit några väldigt intressanta och lärorika dagar. Svenskskyddet är klart svårt att få ihop. Det är ju hela fem dicipliner jämfört med tex IPO:s tre. Och i skyddsdelen så är det fler och svårare moment, som dessutom kräver en hel del av hundens medfödda egenskapspaket, det duger inte med halvmessyrer här. I alla fall inte om man vill tävla på högsta nivå. 
Hittade också en holländartik som jag blev mycket förtjust i :). Genomtrevlig var hon, liten och smidig. Jag har ju sneglat på holländaren under många år. Det var faktiskt en av de raser jag grävde fram lite mer information om när jag var ute efter min första egna hund. Men mycket var tydligen skräp på den tiden, och är nog än idag, fast aveln tydligen styrts upp en del på senare år. Jag har dock alltid följt dem lite på avstånd, och nu fick jag chansen att se en på nära håll :) Jag blev lite smått förälskad måste jag medge...

Nejdå, ni behöver inte vara oroliga, jag överger inte mina kära s.k "fläskstövare". De ligger mig alltför varmt om hjärtat för det ;o)

Dagens bilder presenteras här:

Stikkan KAN flyga...

Hit med den, gubbjä--el!

Stikkan är inte bara extremt funktionsduglig, han är t.o.m exteriört rastypisk!

Adrenalinet på topp. Har just jagat bort en "ful gubbe"!!!

Holländartiken Qaala (som jag blev extra förtjust i :)

Schäferhanen Elex i fasttagande.

Kolla DEN blicken...

---

Det var allt för idag. Nu ska jag umgås med Erik och Maria och prata...?! HUND naturligtvis ;o).

Jag är snart tillbaka!

---

Det började på förmiddagen idag med avsök, och där har Stikkan problem med skallet. Söket är inga problem i sig, rakt och fint ut på djupet i rutan och snygga framslag samt vindar högt, men just skallmarkeringarna är hans akilleshäl... Det visar sig att också här behövs ett inslag av skärpa för att få honom att skälla bra. Jag var själv inte med ut i skogen, men fick rapporterat av Erik och Maria hur det gått när de kom tillbaka vid lunch. Jag passade istället på att umgås med mina hundar under förmiddagen så att de skulle slippa bli ensamma så länge. Maria berättade att även dvärgpinschern Elmer fått ett spår som han fixade galant :).

Efter lunch var det dags för skydd igen. Stikkan skulle jobbas mer i korg första passet, och målet för idag var att få en attitydsändring, lägga honom i en annan "känslofil" som Glenn uttryckte sig. Stikkan behöver helt enkelt bli lite förbannad för att kunna stöta riktigt bra i korgen så småningom. Och mycket riktigt, idag fick vi verkligen se hur hans attityd förändrades och han blev plötsligt "pissed off" på riktigt! Och tyngden i hur han slängde sig fram emot Glenn, som hela tiden gäckade honom genom att slinka undan, var en helt annan. Även gurglen började få en allvarston, där han spottade och fräste i korgen. Kul att se att det så smått börjar anas att det finns lite mer att plocka fram i gossen. Dock måste man som Glenn tydligt påpekade, vara väldigt försiktig när man utvecklar hundens allvarssidor på det här viset och veta vad man pysslar med. Ta ett litet, litet steg i taget, hela tiden med full kontroll. Stikkan är ju nu dock en otroligt stabil Rottweiler som sorterar rätt i alla lägen... Och det är ju faktiskt delvis därför han aldrig behöver bli riktigt arg, för han är aldrig rädd för något :) Men när passet är över så släcker han ner direkt. Inget kvarstående där inte.

Sen blev det ett bitpass med hjälpfiggen Patrik, som grinade rätt illa när Stikkan bet. Efteråt visade han märkena efter Stikkans tänder... Han hade nästan bitit igenom ärmen. Enligt Patrik biter han " ..så in i helvete hårt..", och det stämmer nog. Det rottweilern förlorar i snabbhet mot de belgiska vallhundarna tar de igen i styrka :). Nåväl, summa summarum så var Erik nöjd med dagens övningar som gått framåt.

Nu några bilder (som tyvärr var ganska dåliga i kvalité) från dagens träning:

Imorgon blir det skydd hela dagen, och jag hoppas verkligen på bättre väder och därmed bättre bilder.

Hörs imorrn, kära bloggläsare. Nu; God natt!

---

Igår var första dagen på skyddslägret här med Glenn Andersson. Lite sammanfattningsvis kan jag väl säga att det var mycket intressant, då Glenn tänker lika mycket tjänstbarhet som sport. Han var väldigt duktig på att förklara, både samtidigt som han jobbade med en hund på plan och efteråt, om VARFÖR han gör på ett visst sätt. VAD han vill ha fram för reaktion och varför den reaktionen är bra i just den situationen. Det gjorde att även vi som åhörare fick ut en massa bara genom att sitta bredvid. Han var också duktig på att individanpassa träningen tycker jag.

Stikkan fick ett par pass, och ringrostig som han är efter vintern så var det väl en del att peta i förstås. Men han biter bra och hårt. Fokus lades igår vid korgarbetet, där han haft och har, vissa problem, framförallt med att lägga ordentlig tyngd i angreppen. Glenn förklarade att "problemet" med Stikkan och många hundar som honom, som har en enorm grundtrygghet (nervfasta med mycket dådkraft) är att man får inte arga dem så lätt, kontra en hund med något "skralare" nerver och dådkraft som blir lite "ängslig" och satsar för fullt... Intressanta iakttagelser. Hur som helst så hade Glenn olika idéer och förslag på lösningar för den här typen av problem, som ska testas idag. Spännande!

Gunnar och Gunnel kom förbi på klubben en sväng. Jag fick en påse med ett par paket kaffe av dem, samt en bok att läsa. Sen kom Gunnar med ett kuvert som jag inte fick öppna förrän de åkt. När de for så öppnade jag - och herregud, vilken överraskning! Det var en gåva som fick mig tårögd och rörd över att det finns så vänliga människor! TUSEN, TUSEN TACK!!! Och tanken bakom är för mig lika värdefull som innehållet i brevet... Jag är helt överväldigad över att ha så fantastiska valpköpare tillika vänner.

Här kommer några bilder från dagens träning. Håll tillgodo, och more to come ;)

Och sen kom Kaiza-sonen Hagbard med husse och matte och tittade på en sväng... Så här fin är Hagbard, nu 10 månader gammal...

Sist, och faktiskt också minst (!) Stikkans plastbrorsa Elmer,
en cool krabat som nog trodde sig vara mycket större än han
egentligen är ;)

Återkommer med mer bilder efter dagens träning...

---