Trist väder. Bra att det är barmark tycker jag (träning i skog och mark underlättar betydligt) men det kan ju gärna få vara klart och liiite kallare. Nu blir det ju aldrig ljust utan man går i ett ständigt grått skumrask. Gräsmattan är lerig och stora hundgården rena rama smeten. Sen hör jag på väderleksrapporten att det ska bli 20-25 minus till nyår, som är om ett par dagar. Konstigt... Men det kanske är växthuseffekten, den globala uppvärmningen till följd av miljöförstörelsen. Eller också är det en naturlig klimatväxling på G, såsom det varit i alla miljoner år som det varit liv på jorden. Vad vet jag... Jag har i.a.f inget emot om det växer vindruvor och palmer här om några år :)

Mina hundar är de tjuvaktigaste som gått på fyra tassar sen 1600-talet, det är jag helt säker på! Fy vad här har stulits idag. Och detta sker med list och på en bråkdels sekund. Även garvade jag som brukar hålla koll på saker och ting anande inget. Min pasta med kantarellsås slank smidigt utför någons strupe... Det finns två som kan vara skyldiga, men de har sett för mycket på TV och skyller på varann... Varpå ingen kan dömas och båda går fria. Sen var det en förpackning med hjortron, det norrlänska guldet, som också försvann blixtsnabbt. De har sinne för smak de sluga rackarna, för de väljer ofelbart det värdefullaste vi har i kulinarisk väg. Nej, här ska införskaffas råttfällor! För nu är det krig på "Hjorttäppa"!!

Denna gången tränades det sök. Idag blev vi hela fem personer (bra med lite variation av figuranter :). Med den vanliga "turen" hade vi inte mycket till vind idag heller. Det var ju perfekt igår, men då med uppletande på schemat istället. För att dessa unga och oerfarna hundar ska få ordentlig vinst så vill man gärna ha riktigt gynnsamma förhållanden. Grappa hade svårt på första figuranten att vinda, och tyvärr så såg hon denne när vi kom alldeles nära. Inte så bra ur inlärningssynpunkt. Men på andra och tredje figgen gick det bättre. Än en gång måste jag bara konstatera att vi får öva mer på markeringsövningar och framförallt AVLÄMNANDET. Det gick hyfsat bra ändå idag, men det är där krutet får läggas med Grappa. Rulli (ja, det är så Fhara kallas till vardags) var också med idag. Men med henne hann vi inte köra något i sökrutan, utan hon fick springa lös och "lufta sig" i skogen istället.

Det är konstigt det här med namnen på hundarna. Jag har aldrig haft en hund som fått heta det den egentligen heter... Efter ett tag kommer ofelbart förvrängningarna (smeknamnen). Min första hund Fait kallades till slut "Passon". Felicia fick hela "Fillsan" eller "Felis". Hulda blev "Putzi". Ripley "Rip" eller "Mippli", Hobbe blev till "Snobben", "Hobbs" och "Snobbenal" (ja, jag vet, det är hur knäppt som helst...). Cragge är "Cragson", "Crags" eller "Prinsen". Våris heter ju faktiskt så vackert som Capella i stamtavlan. Men blev till "Våran" och sen "Våris" som ibland också blir till "VÅR" (i.a.f när jag säger till på "skarpen" ;). Fhara är som sagt Rulli och Grappa då, den senaste i raden av smeknamn, "Baba" eller "Babelina". Kaiza blev till "Kaizi" eller (tyvärr) till "Baijsi" också ibland. Hemma bor nu alltså Cragson, Våris, Rulli och Baba... Ja, ni hör ju... Stackars hundar =D

Nu när jag sitter här och skriver så sitter "Baba" bredvid mig på en köksstol. Hon har ett väl begagnat märgben i munnen och ser sådär överläset stolt ut gentemot de andra två flickorna.

 - Hah! Jag har ett ben och det har inte NI!!! Sen sitter jag bredvid matte och ni kan inte ta ifrån mig...

Sen lockar jag på henne och det där coola, överlägsna uttrycket med halvslutna ögon försvinner på ett ögonblick. Fram kommer bara den vanliga, fåniga Baba :D

Jag återkommer!

Äntligen skulle jag vilja säga, så är julhelgen över. Idag träffades vi, jag, Lena och Carina för lite hundträning. Jag hade Grappa och Cragge med mig, då damerna härhemma fortfarande löper. Först fick jag och Grappa agera störning till Axxa (riesen) som kördes på en rapportsträcka. Hon stördes inte ett dugg, och Grappa hann knappt se Axxa, så snabb var hon förbi. Sen vallade vi en uppletanderuta som var fulldjup, men bara ca 20-25 m bred. Grappa är verkligen duktig. Det jag märker att jag måste lägga krut på nu är byteshandel med henne, då hon har en tendens till att vilja äga föremålen. Men att springa snabbt ut, fokusera, leta rätt på, gripa och springa in är inga problem. Det är just när hon kommer in till mig som problemen börjar. Då vill hon hålla sig ett par meter ifrån med SIN leksak och sneglar misstänksamt på mig "under lugg" för att se vad jag har för avsikter. Jaja, det är bara att nöta det separat, i köket där all annan träning börjar, så ska vi nog snart få ordning på saken :)

Cragge var som vanligt överlycklig över lite jobb och letade glatt reda på sina föremål. Om än något yvigt :D. Innan det var dags att åka hem bjöd Lena på en kopp kaffe med lite överbliven "julduppa". Det intog vi sittandes på en stubbe i ruskvädret, med blåst och lätt duggregn. Ljuset nådde oss aldrig riktigt idag, det var halvskumt hela dagen. Men kaffe är i alla fall aldrig så gott som ute i naturen, oavsett väder och vind :)

Nej, nu är det dags att gå till sängs för imorgon är en ny dag. Då ska vi ut och träna sök, så både hundarna och jag behöver sova.

Det har varit slappardagar i jul, både för mig och hundarna. Vi har inte gjort många knop. Lite lydnadsträning inomhus bara. Själv har jag läst ut en bra bok (Livstid av Liza Marklund) då jag inte kunnat se på TV. Och eftersom det varit grått och disigt väder med blixthalka och tidvis regn har det inte lockat till några härliga skogspromenader heller. Men imorgon ska vi ut i alla fall. Nu får det vara slut med innesittandet. Det tycker nog hundarna också fast de är förvånansvärt nöjda med tillvaron ändå. De "gamla" (Cragge och Våris) vet jag ju är hundar som är liknöjda med att sova på rygg i sängen som att vara ute på nåt spännande uppdrag. Men Fhara brukar inte vara nöjd med "inget" och inte heller Grappa. De vill ha något att göra annars så hittar dom på något själva. Nåt som jag oftast inte uppskattar lika mycket...

Kaiza är saknad. Livet går ju vidare, men ibland träffar mig insikten som en stöt i brösten, att jag aldrig mer kommer att träffa henne, sitta med hennes huvud inborrat i mitt knä medan jag klappar och kliar på henne. Aldrig mer höra det speciella klapprande ljudet när hon slickade sig om munnen. Aldrig se den där glada svansen som alltid var på topp. Aldrig mer titta in i hennes kloka mörka ögon... Hundhuset är tomt. En dag var jag tvungen att gå in och hämta mer foder i foderförrådet hos henne. Det var kusligt ödsligt därinne och jag ville bara ut därifrån så snabbt som möjligt igen. Hundarna ylar ibland, och förr så svarade Kaiza alltid därute, stämde glatt in i sången. Nu ylar dom och väntar sen lite, som för att höra om de får något svar, men det förblir tyst...

Jag tror jag aldrig mer kommer att få en så bra hund som Kaiza. Hon var i mina ögon nästintill den kompletta rottweilern. Har aldrig någonsin tidigare sett maken till arbetslust och temperament hos en rottis. Och denna glädje. Jag tror inte att någon som träffat Kaiza glömmer henne i första taget. Min fina flicka... Varför skulle just hon få lov att gå för tidigt?

Så har vi då kommit till självaste julafton. Det blev ju (som ni vet) inte riktigt som jag tänkt mig, men får väl duga ändå. Tikarna höglöper så det är jobbigt åt Cragge... Han piper och travar fram och tillbaka och försöker hela tiden bryta sig in hos dom. Stygga pojke! Ingen har fått smaka på julskinkan, för jag är rädd om deras magar nu. Häromkvällen när jag varit ut i ett ärende och kom hem hade Grappa haft värsta diarrén - i köket! Vet inte varför men efter några dagar av svält/dietfoder så är hon bra igen. Men nu riskerar vi inte någon mer sjuk hund... Det räcker för ett tag tycker jag. Ikväll ska jag bjuda mina föräldrar på lutfisk när mamma kommer hem från jobbet. Det är en tradition i familjen att äta lutfisk någon dag i julhelgen. Det är supergott tycker jag, men många gillar det inte. Kalle Anka uteblir för mig i år. Min TV funkar nämligen inte som den ska. Jag har typ 3 kanaler som funkar hyfsat och det är Animalplanet, Discovery och MTV. De två förstnämnda brukar ju vara helt ok att kolla på tycker jag, men kanske inte jämt och ständigt. Skulle gärna haft kanal1, 2 och 4, i alla fall nu under juldagarna. Det blir lätt lite långsamt när man är allena. Fast jag har en bra bok som jag läser, så jag får ta till den istället. AnnKristin och Micke var just hit och skulle försöka få igång den förbaskade TV-boxen, men det är tydligen signalen som inte är som den ska. Pendlar mellan 0 och 10% i styrka.

Häromdagen när jag hämtade posten hade jag fått ett litet rött paket. När jag öppnade paketet låg där en liten nalle i. Den var budbärare, skickad av Annelie, Tigra och Panthera. Nallen hade ett meddelande med sig där det stod; Vila i frid Kaiza. Våra tankar är hos dig Lotta! Vad glad och rörd jag blev av denna fina gest (Tack Annelie!). Nallen har fått ett fint hem och ska sen vakta Kaizas urna när hon kommer hem. I alla fall till våren när den kan gravsättas.

Nu är snart tiden inne då 95% av svenska befolkningen är bänkade framför TV:n. Jag ska ta en liten skogspromenad med hundarna och sen sätta mig bekvämt i soffan med min bok!

Här kommer vårt julkort för er som inte fått det, samt en dikt som mormor läste för oss till jul när jag var liten. Ha det gott alla och njut av julen så gott det går!

http://www.kullagulla.nu/tomten.htm

Det gör ju det, konstigt nog. Går vidare alltså. Men med en bitter sorg som hänger med någonstans bakom kulisserna hela tiden. Igår var jag och åt julbord med Jon och Nadine. Det var jättegott och jättetrevligt, men så fort jag kommer hem lägger sig de tunga känslorna över mig igen, som en våt filt. Och jag får skuldkänslor som går ut på en middag när min älskade Kaiza-flicka så trgagiskt nog just gått bort... Men inget blir ju faktiskt bättre eller annorlunda över att jag sitter hemma och grämer mig, snarare sämre...

Idag hade vi bestämt oss för att träna sök. Vi var ett tappert gäng på fyra stycken som träffades vid klubben för gemensam färd ut i skogen. Dagen var oerhört vacker med ca 10 minusgrader och träden kädda med centimetertjock frost. Det gick riktigt bra för de äldre och erfarnare hundarna Grizzla och Axxa. Roligt att se hur de utvecklats på kort tid. Våra ungdomar; Grappa-rottisfröken och Esse-riesenslyngel tar sig också, men är båda i en ålder då yttre störningar lätt får fäste. Grappa löper för första gången och förstår nog inte riktigt vad det är som händer med kroppen. Esse har just lärt sig lyfta på benet och tycker nog att han är en sjutusan till karl :) Summan av kardemumman så var nog alla rätt så nöjda när vi i skymningstimmen for hemåt, inte minst med Catarinas saffransbullar med gräddfyllning inköpta på Vansbro Konditori. De slog nästan allt! :) Och sen att Lill-bebis Liza var med då förstås, så jag fick lite valpgos. Guuud så söt hon är!

Här sitter vi och diskuterar innan vi kör igång. Notera Lill-bebis Liza i Catarinas knä.

På väg hem så var jag tvungen att stanna till och ta en bild på den otroligt vackra vinterhimlen. Det var ett förunderligt ljus, nästan som himlen brann. Jag älskar att ta kort på vackra himlar, och på vintern kan man få många bra bilder. Just den här tycker jag var så fin så den får symbolisera hur jag vill beskriva en hundsjäl; Ren och underbart vacker!

Hon fattas mig, Kaiza-flickan. Det är så tomt och tyst därute i hundgården och i hundhuset som var hennes. Jag vill inte ens titta ut genom sovrumsfönstret på kvällarna, för det är mörkt därinne. Lampan är släckt... Ingen Kaiza står med glatt viftande svans och plirande pigg blick och tittar in på mig. Jag går ännu i något slags vacuum och fattar inte riktigt att hon är borta. Det är så orättvist, så himla orättvist. Hon var ju bara fem år och verkligen en toppenhund.

Det första obduktionsresultatet fick jag veta igår. Det såg relativt normalt ut. Mjälten något förstorad, men inget alarmerande. Levern något ljusare, men ganska normalt med tanke på den kraftiga anemin. Slemhinnorna lite irriterade, men också normalt med tanke på kräkningarna sista dagen. Inget konstigt. Inga svar på varför. Biopsier på lever, mjälte, njurar och tarm är skickade till SLU för analys. Vi får se om det ger några svar, men enligt veterinären så är det inte säkert att vi någonsin får svar på varför. Ibland blir det så, sa hon. Inte alltför vanligt, men det händer.  Jag frågade om jag bör beakta detta i mitt framtida avelsarbete med tanke på hennes avkommor, men nej, det tyckte hon inte. Ha det i bakuvudet, ja, men inte lägga stor vikt vid det. Det är sådant som kan hända och mest troligt icke genetiskt. Skönt att höra. Jag är glad att hon hann få en kull valpar som kan föra hennes fantastiska egenskaper vidare, för det är inte vanligt med hundar som är som Kaiza. Hon lämnade ingen oberörd.

Jag vill rikta mitt varmaste TACK till alla underbara människor som skrivit här på bloggen, skickat mail och ringt. Det är en stor tröst i sorgen att veta att så många känner med mig. Och en stor tröst att Kaizas minne kommer att leva kvar länge, för hon var så otroligt speciell. TACK än en gång!

Kaiza är borta. Hon vandrade över regnbågsbron till De sälla Jaktmarkernas Land strax före fyra idag på eftermiddagen. Igår var jag så sprudlande glad och full av energi över henne tillfrisknande, och idag på f.m ringde vet. Marie Mård och berättade att läget tyvärr försämrats. Kaizas Hb hade gått ner och hon var mycket tröttare. Man ringde tidigt för att jag skulle få möjlighet att skicka henne vidare till Strömsholm om jag ville. I Strömsholm kunde man möjligen ta några fler prover och ge mer blod. Men jag ville inte låta henne åka i det skicket. De hade inte kunnat göra henne friskare i det läget hon befann sig. Vi bestämde att vi skulle avvakta till imorgon och se hur det utvecklade sig.

Vi halv fyra idag ringde telefonen. Det var vet. Mård från Djursjukhuset igen. Kaiza hade blivit mycket sämre under dagen, och var nu riktigt illa däran. Hon hade spytt återkommande och flera gånger blodklumpar.  Herregud vad jobbigt det är att vara hundägare i dessa situationer. Att vara bödeln som bestämmer när livet ska ta slut. Och jag var ju tvungen att säga dem, orden, så gråtande bad jag att hon skulle få slippa nu. Tårarna droppar när jag skriver det här och tangentbordet blir alldeles suddigt... Veterinären tyckte att jag tog rätt beslut, man hade gjort allt man kan göra, men ändå känner jag då och då ögonblicks tvivel... Tänk om jag hade gjort si eller så istället?? Kanske hon hade fått leva. Det är för tidigt, alldeles för tidigt för en hund av Kaizas kaliber att somna in. Hon hann bli 5 år och två veckor gammal ganska precis. Jag tror jag aldrig kommer att få lära känna en såpass speciell hund som Kaiza igen.

Jag bad dem obducera Kaiza för att eventuellt hitta någon orsak. Det är ändå inte säkert att man hittar något. men det känns viktigt att veta varför?! Sen ska hon hem, för jag har alla mina hundar begravda på en speciell plats, där de har sina gravstenar av vacker natursten, och dit jag kan gå och lägga en blomma ibland när jag vill vara nära mina bortgångna kamrater. Bilden nedan är från gravsättningen av Huldas urna. Ibland tänder vi ljus där på vintern och man kan se hur det glimmar så vackert på hundarnas egen kyrkogård.

Sov Gott, min Kaiza-flicka. Vi syns igen någon dag, bara inte riktigt än...