---

Idag är det precis 14 år sedan min farmor dog. Jag minns det så tydligt eftersom min farmor betydde väldigt mycket för mig. Jag var ofta och hälsade på hos henne, minst en gång i veckan och vi var till och med arbetskamrater under en tid på ett äldreboende där jag vikarierade ibland. Jag minns att det var en ovanligt vacker höstdag, med strålande sol och varmt i luften. Det var torsdagen i älgjaktsveckan och jag hade tagit ledigt på fredagen för att jag skulle åka till Deminas kennel i Täby dagen därpå för att hämta hem Hulda! Jag minns att jag var på mycket bra humör och sjöng i bilen på väg hem från dåvaranade jobbet i Djurås. Himmelsslätta badade i otroligt vackra, sprakande höstfärger.

När jag kom hem fick jag telefon. Det var min mamma som meddelade att hon varit med och skickat in farmor med ambulans till lasarettet tidigare på dagen, för hon mådde inte alls bra. Jag blev bekymrad, men trodde inte det var så allvarligt, då farmor fortfarande var relativt ung, 64 år gammal och ännu i arbetslivet... Farmor hade fantiserat om allt hon skulle göra när hon gick i pension till jul, och det var en massa som hon inte hunnit med under alla år hon arbetat. Nu blev det inte så för hon dog strax efter att ha kommit in till lasarettet. Stor hjärnblödning - aneurysm - ett blodkärl som brustit och orsakat en blödning som var för omfattande för att det skulle gå att göra något. Farfar hade kallats hem från älgjakten och hann i alla fall få några ord med farmor innan hon gled in i dvalan som hon aldrig vaknade ur. Jag var otroligt ledsen förstås, men vi åkte i alla fall och hämtade lilla Hulda dagen efter som bestämt.

Varje år den här dagen tänker jag på farmor. Hon var så lättsam och så klok och vis av livet. Den där kaffekoppen vid hennes köksbord och trivseln som hon spred omkring sig, det gick aldrig att ersätta. Farfar må förlåta, men utan farmor i huset blev det aldrig detsamma. Farfar lever kvar än. Han är idag 86 år och fortfarande aktiv på älgjakten. Varje år tror vi är det sista för honom, men när jaktsäsongen närmar sig blir han liksom orolig i kroppen och börjar prata om fäbodstugan och jaktveckan. Sen ska de "skjuta upp", alla gubbarna i älgjaktlaget en tid före jakten. Då måste man komma till skjutbanan och bevisa att man fortfarande kan hantera ett vapen, sikta och skjuta prick. Och, jodå, farfar fixade det i år igen. Och väldigt bra dessutom...! Så nu sitter de där, min far, farfar och bror, i stugan med eld i spisen och fotogenlyktorna tända och pratar gamla jaktminnen. Idag hade de fått fem älgar. Ganska bra skörd tycker jag, men ingen av "de mina" fick skjuta idag. Hundarna (min pappas) hade också skött sig bra, med upptag för båda. Dock hade älgarna gått förbi ett par skyttar som inte hade haft skottchans synd nog för hundarnas del... (Bra för älgarna =)