---

Hela dagen har spenderats ute med hundarna då vädret var vackert. Alla fick sig en rejäl aktivitetsomgång som gjorde att de sov sött sen. Vid tre-tiden kom Chatta som vi bestämt, och vi lade var sitt spår till Grappa och Hagbard. Jag måste säga att Grappas spår gick helt SUVERÄNT bra idag :o). I lagom, långsam takt spårade hon i varje fotspår, noggrant och i kärnan hela tiden utom en gång där hon tappade lite, men letade sig snabbt tillbaka igen. Jag kände mig jätteglad efter spåret. Även Hagbard fick ett näringsspår (det andra någonsin) och det gick idag mycket, mycket bättre än sist. Han lär sig snabbt, slyngeln, och som alltid blir jag smått förälskad när jag ser Hagbards enorma arbetsvilja som aldrig tycks sina. Det är precis så en riktig brukshund ska vara. Han har den där naturliga förigheten och kontakten som är guld, som man önskar i varje hund, det där som gör att det bara är roligt och enkelt. Precis så var mamma Kaiza också. Även om jag inte känner pappa Tipp så väl, så vet jag att inte heller han går av för hackor när det gäller brukbarheten. Så Hagbard och hans syskon har väl fått de bästa förutsättningarna genetiskt :o).

Snart är det även dags för systrarna I (Ila, Ixa och Iza) att fylla 1 år, nämligen den 2 september. Då röntgas även två av dem, Panthera (Ila) och Strega (Ixa). Jag håller tummarna hårt. Fattar inte att det var ett år sen... Gud vad tiden går... Triss i systrar är ju också kanontrevliga alla tre. De har fått så mycket av pappa Hobbe, både utseendemässigt och mentalt. Det är nästan kusligt att se ibland, men jag är glad för att vi fick den här biten kvar av Hobbe då han var en mycket speciell (och bra) hund. Hobbe var vänligheten själv. Muckade aldrig gräl med någon annan hund, och nosade bara försiktigt på både fjärilar och fågelungar, såväl som på valpar och barn. Han var ganska livlig och kunde springa FORT! Vad man än presenterade för arbetsuppgift åt Hobbe så ställde han gärna upp. Inget var för ointressant eller för svårt att ta sig an. Sen var han otroligt kelen och ville gärna sitta i knät och bara myyysa. Det är så sorgligt att både han och Kaiza fick sluta sina dagar för tidigt... De hade mycket kvar att ge än.

Ibland känns det som de bästa går först. Kanske är det så, eller kanske vi bara minns de bästa sidorna hos dem...

---

---

När jag var liten grät jag floder när jag hörde den här låten... Mamma och pappa som hade LP-skivan fick INTE spela den, då satte jag händerna för öronen och vägrade lyssna, för jag hade hört texten... Det var en dikt av Dan Andersson tonsatt av...?? Hootenanny Singers tror jag. Tänkte på det nu inatt, när jag sitter här vid datorn och hörde ett dödsskri nere i skogen på andra sidan vägen. Förmodligen en hare som kom i käftarna på en räv eller kanske i klorna på en rovfågel. Som alltid när räven skäller gnistrande klara och kalla vinternätter, så tänker jag på Sizzi...

---

Sizzi

Han föddes vid Lasso, där löjorna stimma
i vågor, som glittra likt pärlor och vin.
Han kom i det gulaste månljusets timma
till stränder, där ängsgräset blommar som lin.

Han döptes av vinden, som for genom gräset,
till ”Sizzi av Lasso” av springarnas ätt,
men kallades hare av folket på näset
och dömdes till döden av jägarnas rätt.

Och dagögat, höken, såg skarpt där neröver:
”Det rör sig, det prasslar i strandlinjens blom,
jag seglar väl ner när ett mål jag behöver,
jag skjuter — det kan ej bli värre än bom!”

Om nattögat, räven, gick fram och gick åter:
”Kan undra vad Sizzi i kväll håller till?
Kan undra om liten går vilse och gråter,
han dock få sällskap i natt om han vill.”

Men Sizzi gick glad genom ängar och hagar
Och gömde sig djupt in i Råmyra skog,
och bort flögo sommarens rosiga dagar,
och Sizzi fick leva, förunderligt nog.

Och vintern slog bro mellan stränder och öar,
där lövskogens grönska låg vissnad och strödd,
och vit över slogar på infrusna öar
och vit över ängen, där Sizzi var född.

Då travade döden en dag genom skogen
med herrgårdskoppel och blanka gevär,
och jakten tog fart uppåt Hagbergaslogen
och gick nedåt Lasso och stannade där.

Där hörde vi ekot av smällarna sjunga
kring Lasso, kring dalen och skogen och sjön,
där fick han ett skott genom flåsande lunga
och blodet rann rött på den gnistrande snön.

Vid Lasso, där isarna råmande brista,
vid foten av Kvarnklintens vissnande fur,
där tumlade Sizzi omkring i det sista,
där stannade drevet, där blåstes i lur."

---

En sorglig historia. Jag undrar vilken "Sizzi" som fick sätta livet till den här augustinatten...

---